Johannesakterna är en av de många skrifter som cirkulerade bland kristna grupper under de tre hundra första åren e Kr. På den tiden fanns det i det väldiga romarriket runt medelhavet ett myller av olika teologiska riktningar och andliga praktiker. Det var först på 300-talet i och med kejsar Konstantin, då kristendomen blev statsreligion, som dogmer och trosbekännelser växte fram. Vissa skrifter och gudstjänstbruk började ifrågasättas och även bannlysas och det beslutades vilka texter och evangelier som skulle betraktas som sanna (vilka tillslut skulle bilda Nya Testamentet).

Johannesakterna tycks länge ha varit fredade, men efter ett tag blev även de förbjudna att läsa och kopiera. Ett kyrkomöte på 700-talet var särskilt tydlig i sitt fördömande. Man skrev att ”de endast förtjänar att överlämnas åt elden”.  Delar av Johannesakterna levde ändock kvar. Bland annat ingick de i en kollektion texter som lästes dagligen i vissa medeltida kloster.

En alternativ kristendom
Berättarjaget i Johannesakterna är aposteln Johannes, vilket gett skriftsamlingen dess namn. Författaren (eller författarna) är dock okänd, precis som vid många andra kristna texter.

Texterna i Johannesakterna är tydligt påverkade av Johannesevangeliet i Nya testamentet, men skiljer sig också tydligt från dem. Det som särskilt utmärker dem är att Jesus inte framställs som en historisk människa av kött och blod, utan som en gestalt som existerar endast i den religiösa berättelsens värld.  Det sägs till exempel att han inte lämnar några spår i sanden och att visar sig för människor i olika skepnader. Han är ibland så lång att han når himlen. När två personer samtidigt ser honom är han för den ene ett barn och för den andra en gammal man.

Berättarjaget, Johannes, förklarar att människor ser Jesus på olika sätt beror på deras förväntningar och kapacitet. Man kan säga att Jesus framträder som en metafor för det gudomliga eller det vi kallar Gud. Det är bland annat därför Johannesakterna inte accepterades av kyrkan. Idén om Jesu okroppslighet har kallats ”doketism” och har avvisats och bannlysts av kyrkan genom århundradena.

Idag är det emellertid en alternativ form av kristendom som kanske tvärtom lättare kan accepteras av många, eftersom många upplever att mötet med ”gudomlig närvaro” just sker på olika sätt för olika människor och att ”gudomlig närvaro” snarast är ett tillstånd, ett vara.

Maria Rönn

Tillbaka till inledningen